om det är någon som tröttnar på de glesa små orden,
kolla min tumblr istället
där händer det grejer

http://skridskofingrar.tumblr.com/

vill att du ska se mig, se på mig när jag ger mig av

"Vad är du gjord av, sten??"

du skulle bara veta

vi är knappt (inte) ens tonåringar längre, och ändå handlar allting fortfarande om smärtan inuti och om livets förjävlighet och om mörkret och om ensamheten och om ångesten och om att det aldrig kommer att ta slut

så jävla trisst

5/5 2012, 21.03

Sent på kvällen kryper solen ned i Kattegatt. Sedan vandrar hon hela natten i de djupaste djupen, för att någon gång tidigt på morgonen långsamt höja sig upp ur Östersjön och stråla starkare än någonsin.
(Lite som jag när jag lägger mig under täckets yta och sjunker ned i drömmarna för att vakna till fågelsång och se dimman lätta på väg till bussen och den oändliga skoldagen)

Om det här är allt som blir, så dör jag. Trots att det är maj och alla träd är gröna.   

Det finns alltid något kvar att förstöra*

Jag tänker inte ställa några frågor

Mitt liv har liksom inga växlar

Och automatlådan drar så mycket bensin att jag inte har råd att köra längre

*hur orkar jag ens (med mig själv)?

Hon var liksom ihop fast isär; de tusen bitarna i sin helhet. 

Han var liksom en kontur, en skugga av något kompakt och koncentrerat vars ogenomträngliga gestalt var för mig som ögat i orkanens mitt. 

klicka 

på 

bilden