Slå dina knogar genom isen 

Bryt dina fingrar mot mig 

25/3 2013

Det är fullmåne och jag sitter på ett tak och ser ut över staden jag växte upp i.
En kille i lägenheten snett emot sorterar i sitt barskåp.
Någon cyklar över innergården där nedanför.
Jag knappar morsekoden för SOS på min tändare så det ekar mellan väggarna, ut över taken.
Vet inte vem jag ska hoppas hör och förstår.
Det är minusgrader, men jag är lika varm som glöden på min cigarett.

(Jag tror att de vet. 
Jag tror att alla vet precis nu när jag inte ens vet själv längre.)

Det har alltid funnits något för mig. 

Först fanns träden högt över, jorden djupt under och havet framför. Utåt. Viljan att nå allt, styrkan, övertygelsen. Sen fanns värmen under täcket, tryggheten och självklarheten, enheten. Efter det blev det splittret och förvirring, förändring, förflyttning och strävan. Sen blev det mycket mer strävan, mycket mer ensam och stark och klara sig bra. Sedan blev det glädjen och lusten, ett tag blev det pulser och ljus i ett rus, alltid fanns kampen och striden. Alltid fanns en horisont.

Och sen fanns du. Och du.  

Det är knappt så ens träden är kvar. Fast de kanske bor någonstans, fortfarande, bakom huden, under benen. Jag har hört att de har djupa rötter.

Men du hade mig aldrig.

Du är ett parallellt universum. Där är din hud allt. Jag är ingen alls 

Tills du blev min enda gråzon

jag var ljuset och mörkret och kylan och värmen och skrattet och gråten 

jag var allt 

och allt var jag 

två år av väntan, så värt.

alla de gånger du aldrig tog min hand

du kan 

hålla den hur hårt som helst nu

alla de orden du aldrig sa

du kan 

skrika mig döv utan att jag hör

och,

allt det du aldrig kände

jag kan aldrig känna det igen