December:

mitt skelett knastrar där inne i köttet. kotorna skrapar mot varandra när jag rör mig. så jag ligger stilla och låter kristallerna falla utanför, jag blundar och tänker på skyskrapor, dinglande ben och luft tills någon öppnar dörren till mitt rum. då tänker jag på ingenting tills den stängs igen. sen föreställer jag mig att jag är i snön. att jag är under isen. att jag är kall.
46 timmar senare tappar jag bort mig för någon dag i allt som händer, i mitt eget skratt och i duggregnet 04.17
jag springer inte mer. kom ändå ingenstans. försöker hitta tillbaka till mig själv. eller kanske bortifrån?

vet inte längre om jag är paniken eller lugnet.

Hon ser på mig.
"Det är den här bekräftelsen. Du verkar ju inte kunna få nog, du behöver ju den konstant."
Jag ser tillbaka och tänker -
det är lätt för dig att säga.
Du som är någon.

360 slag i i timmen, pt 1.

Hon var alltid på väg mot ett mål som inte gick att nå, för där hon kom ifrån fanns ingen längre kvar och alla visste att de var värdelösa, som de blåa jättarnas white-trash. 
"Jag hade en vän en gång", sa hon ett par hundra sjömil utanför Alaska. "De hittade honom på ytan, med buken upp. Rammad av ett snabbgående fraktfartyg. Han skulle alltid simma så nära vågorna."
Hennes blick var förlorad i hur solen bröts 5 meter ovanför, där vatten och luft delades i två och hon tänkte att: "vi är en art i ruiner - snart guppar vi alla där uppe i glittret, för gott."

 Sedan dök de ned, ned, ned, ned i djupet och flydde, flydde, flydde från, ja, vad det egentligen var förstod han aldrig riktigt men i mörkret var det tryggt och allt som hördes var hon och han visste att alla dessa kilon luft han bar på, allt var för henne.

De tillbringade sommaren vid Kalifornien och simmade söderut mot Costa Rica när vattnet omkring dem blev kallt, skuggade av forskningsprojekt och satelliter.
"Låt dem hållas", sa han.
"Ja, det som sker, det sker", fyllde hon i, men tänkte på kölvatten, svallvågor, måsar som skrek och någonstans såg han det, för efteråt var ingenting sig likt.

Om jag hade lite kärlek

Förstår inte vart folk hämtar andan någonstans. Jag flämtar ju som en jävla gädda uppslängd på nån solvarm brygga. Trots att allt är jättefint just nu, så är det som om det inte finns någon decemberluft kvar till mig. Inga jävla minusgrader att andas in och någonstans nu så börjar det svartna framför ögonen

Första snön, för sista gången

faller någon gång mellan lördag och söndag, när vi går hem
och det är inte bara febern som håller mig varm, det är de som går bredvid mig

december har börjat så jävla perfekt