vi är knappt (inte) ens tonåringar längre, och ändå handlar allting fortfarande om smärtan inuti och om livets förjävlighet och om mörkret och om ensamheten och om ångesten och om att det aldrig kommer att ta slut

så jävla trisst

5/5 2012, 21.03

Sent på kvällen kryper solen ned i Kattegatt. Sedan vandrar hon hela natten i de djupaste djupen, för att någon gång tidigt på morgonen långsamt höja sig upp ur Östersjön och stråla starkare än någonsin.
(Lite som jag när jag lägger mig under täckets yta och sjunker ned i drömmarna för att vakna till fågelsång och se dimman lätta på väg till bussen och den oändliga skoldagen)

Om det här är allt som blir, så dör jag. Trots att det är maj och alla träd är gröna.