Livet är hårdare ju djupare man känner pt. II

De seglar över hav som glömt hur man andas

Han tar upp kampen mot minnet av hennes röst i orden ”Sjung för mig”

Och hon är död, så död som bara tårar blir fast hon håller hans hand

Ett berg av tillit som bara är på låtsas men ändå så sant -

(Varför hjärnan säger "hoppsan!" vet han inte, men

Gäss är ett fult ord och det har han alltid vetat)

På sådant kan man klättra när världen rasat

Permafrost i ådrorna

Runt om faller snön samman, och hon ser hur hoppet skjuter skott i hans hastiga ögonkast. Men i Nanas hjärta har mörkret slagit rot och under huden ligger tjälen djupt, begravd in till benen. Mellan hennes disiga leende och hans hamrande revbensburfågel ligger de tusen ton kristaller som föll och varje flinga tar 3789654309 hans-fingrar-mot-hennes-kind-när-hon-somnat-bredvid - sekunder att smälta.

Och ingen får veta, eller?

Ensamhet är ingenting man bränner på bål, tänker hon. Det är det svartnade, halvsmälta men ack så väldigt fortfarande existerande klumpen som ryker så fridfullt i askan som ska bli en ny värld där man är tillsammans.

* Kanske skulle det räcka med ett enda han-tar-hennes-hand-framför-dem-alla-för-att-visa-att-han-är-hennes-och-släpper-den-aldrig-igen - ögonblick.

* Kanske skulle det räcka med en viskning, knappt mer än en deciliter ord som bara de hör och ingen annan.

* Kanske skulle allting bli bra.

Men Jonah han bara samlar mer och mer ved och högen med tomma tändvätskedunkar vid hans fötter bara växer och hettan går över och över de 6 700 ⁰C i jordens djupaste inre där inne i fågelburen.

När ska hon känna? När ska hon se?

Samtidigt som han inte vet vart han ska ta vägen eller göra så kan han inte förmå sig annat än att undra hur varmt det är i hennes fågelbur, när hon lägger sina armar om hans hals.
Han vägrar att inse att han visst märker att dunklet är där när hon ler; han vägrar känna kylan mot sin hud när de går tysta sida vid sida genom ett skamlopp av blickar i högstadiedjungelns vindlande kulvertar och han vägrar att lyssna på det skallande ekot efter hennes rådjursskratt.

För det är ju så mycket bättre bättre bättre bättre bättre bättre nu och han minns så väl hur det var när hon inte kunde le, alls. Det här är priset, värt att betala tänker han när hennes ögon, så nära, så nära - är ljusår från hans.
En trevlig tanke, fast att det bankar i hans bröst så att det räck för två medan träden knoppas utanför skolbussens trötthetsfönster den våren hjälper minus hundratusennio när hon ligger ensam i det ljusnande mörkret och reflekterar baklänges över vintern;

Kanske kan man släcka mörker och frysa kylan ur skelettet, men det finns snö emellan oss som aldrig smälter och vad du inte vet är att du går hand i hand,


med en jävla glaciär.