Min lilla hyllning

Jag har kämpat för det här, Astrid, min blogg gillar inte bilder längre :( 

Jag sätter carpe diem på repeat och försöker se glad ut, i alla fall. Ibland funkar det, just nu så är det ok och väldigt sömningt så puss och godnatt universum.

jag önskar att du kunde se med andra ögon, någon enda jävla gång och sluta tro på mig
för jag ljuger

Han önskar att han kunde sticka en schal av hennes leende, svepa den om sig och borra ned sig i den. Känna den mot huden, andas in den och alltid ha den med sig. Bli varm av den.
”Vill du veta en sak?”
Det är en kal mening där orden leker död, men något känns. Inuti. Snurrar.

Du är det finaste jag har

Ibland är du så vacker att jag går sönder i hjärtat

Det finns så mycket jag inte kan säga för att jag vill säga det så mycket

Ingenting gör så ont som du när du kanske inte ens finns där

Jag har fler bilder av dig än sprickor i mig

När jag ser dig le, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta

Du är helt alldeles jävla underbar pefekt fantastisk otrolig

”Min kropp känns så tung ibland. Som om det inte är meningen att den ska röra sig.”
Rösten skakar till på det sista ordet.
Det känns som om hjärtat har bankat sig ut genom benen, ligger emellan och bultar dem isär. Bort från varandra. Och han kramar henne desperatast i världen för att rätta till det, smälta ihop det. Som om de tre skulle kunna bli en.
Han, hon och hjärtat.
So ain’t gonna happen.

Du lämnar mig för helvette aldrig, fattar du det?

And when I go there, I go there with you

I + Paint = falskt :(