För han har lärt sig att se när hon kondenseras inuti, hör när andetagen ekar i henne och förstår att det inte finns något där.


Där ute faller världen för vindens fötter.

somliga föds med små, hårda hjärtan och torr hårbotten.
bitter smak i munnen; kalla ord om sanningen smakar illa
sådana önskar att de visste hur man bryr sig om,
 tappar bort sig själva i den rakryggade strukturens korrumperat korrekta kollektivitet
eftersom de är den kollektiva korrekthetens korrumperat struktuerade rakryggadhet:
självklart själviska , you know

allting är relativt relevant relaterat

som du sa att jag skulle göra, astrid

och förlåt för blogger's kvalitet, det ser hyfsat ut när jag kollar på den annars

Livet är hårdare ju djupare man känner

Det kliar på halsen,

Pixlar under hunden med HD upplösning och blinkande stjärnor

"Jag kan inte se, jag kan inte se"

Arytmin i hur vårens fysik slår i magen gör henne knäsvag

Och spyan i han fångar är nyfött knoppig och skir

“Hello darkness my old friend

I’ve come to talk with you again”

;

höst pt. I

Och allting slutade när solens blod flöt över taken på gatan där jag växte upp.

Min lilla hyllning

Jag har kämpat för det här, Astrid, min blogg gillar inte bilder längre :( 

Jag sätter carpe diem på repeat och försöker se glad ut, i alla fall. Ibland funkar det, just nu så är det ok och väldigt sömningt så puss och godnatt universum.

jag önskar att du kunde se med andra ögon, någon enda jävla gång och sluta tro på mig
för jag ljuger

Han önskar att han kunde sticka en schal av hennes leende, svepa den om sig och borra ned sig i den. Känna den mot huden, andas in den och alltid ha den med sig. Bli varm av den.
”Vill du veta en sak?”
Det är en kal mening där orden leker död, men något känns. Inuti. Snurrar.

Du är det finaste jag har

Ibland är du så vacker att jag går sönder i hjärtat

Det finns så mycket jag inte kan säga för att jag vill säga det så mycket

Ingenting gör så ont som du när du kanske inte ens finns där

Jag har fler bilder av dig än sprickor i mig

När jag ser dig le, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta

Du är helt alldeles jävla underbar pefekt fantastisk otrolig

”Min kropp känns så tung ibland. Som om det inte är meningen att den ska röra sig.”
Rösten skakar till på det sista ordet.
Det känns som om hjärtat har bankat sig ut genom benen, ligger emellan och bultar dem isär. Bort från varandra. Och han kramar henne desperatast i världen för att rätta till det, smälta ihop det. Som om de tre skulle kunna bli en.
Han, hon och hjärtat.
So ain’t gonna happen.

Du lämnar mig för helvette aldrig, fattar du det?

And when I go there, I go there with you

I + Paint = falskt :(

det är så jävla skönt att bara ligga ned och andas

"Din tröjja sticks", säger han.
"Jag vet, det är därför jag älskar den."

Älskar den som jag älskar dig, fast det gör ont att vara nära.
Men det säger hon inte högt.

Regn goes my heart

00.00

- Jag vet inte vem du var, men jag vet att jag älskade dig.

Och det är sanningen, sa hon.

Jag sa:

Ingenting.

Jag var ingenting alls.