fredag 15 april 2011
onsdag 6 april 2011
Metaforsika tankar om vår(an) vår
tina mig inte; under den ständiga tjälen vilar myran och
om du rör vid mig nu blir jag så varm att permafrosten släpper taget, frigör de gaser som fastar i vår atmosfär och får kärleken studsa fram och tillbaka tills vår värld är så globalt uppvärmd att ingenting längre kan andas
då skulle allting vara mitt fel, så snälla rör mig inte
jag vill inte att vi ska dö
tina mig inte; under den ständiga tjälen vilar myran och
om du rör vid mig nu blir jag så varm att permafrosten släpper taget, frigör de gaser som fastar i vår atmosfär och får kärleken studsa fram och tillbaka tills vår värld är så globalt uppvärmd att ingenting längre kan andas
då skulle allting vara mitt fel, så snälla rör mig inte
jag vill inte att vi ska dö
söndag 13 mars 2011
vi radioaktiva
jag vet inte vad mitt hjärta är gjort av,
men faller sönder gör det
och
du måste vara en av oss om du inte vill dö, jag strålar, jag skiner,
håll dig borta och kom aldrig tillbaka gräv ned mig i ett bergrum innan jag sprängs och lämna mig till framtiden,
akta, gå inte nära, jag ser dig, ser igenom dig, går igenom dig, mina joniserande elektromagnetiska fotoner eller whatever skär igenom allt allt allt utom
dig av bly och betong, så hård så kall,
jag vill ju bara ha dig, men jag är för stark, för mjuk, för varm
det gör för ont;
du bränns, jag bränner dig, du brinner, jag brinner,
vi brinner
vi radioaktiva -
det står ingenting om mig i arternas uppkomst eller människokroppens anatomi
du kan hitta mitt släktträd i fundamentals of nuclear physics (mitt familjealbum är en fotoutställning om tjernobylolyckan):
min kropp är formler och min hud är uttryck, mitt blod är c delat i h dividerat med p i kvadrat, och
we’re all atoms, baby
men bara jag faller sönder inifrån
jag vet inte vad mitt hjärta är gjort av,
men faller sönder gör det
och
du måste vara en av oss om du inte vill dö, jag strålar, jag skiner,
håll dig borta och kom aldrig tillbaka gräv ned mig i ett bergrum innan jag sprängs och lämna mig till framtiden,
akta, gå inte nära, jag ser dig, ser igenom dig, går igenom dig, mina joniserande elektromagnetiska fotoner eller whatever skär igenom allt allt allt utom
dig av bly och betong, så hård så kall,
jag vill ju bara ha dig, men jag är för stark, för mjuk, för varm
det gör för ont;
du bränns, jag bränner dig, du brinner, jag brinner,
vi brinner
vi radioaktiva -
det står ingenting om mig i arternas uppkomst eller människokroppens anatomi
du kan hitta mitt släktträd i fundamentals of nuclear physics (mitt familjealbum är en fotoutställning om tjernobylolyckan):
min kropp är formler och min hud är uttryck, mitt blod är c delat i h dividerat med p i kvadrat, och
we’re all atoms, baby
men bara jag faller sönder inifrån
tisdag 1 mars 2011
ibland är fnittriga gapskrattstelefonsamtal klockan tolv en måndagsnatt helt enkelt vad man behöver.
seriöst, det är så jävla gött att fnissa och vara fånig och verkligen lita på någon så att man är lite sådär nervös eftersom man vet att det man fnissar åt är, något som man bara kan dela med en enda människa. inga förhållanden väger lika på båda sidor, men för en sådan som mig spelar det till slut ingen roll. allt underbart är inte symmetriskt, men våra skratt tillsammans, det låter fan bättre än något jag någonsin hört. det är inte sorgligt, det där med att saker betyder olika, även om det kanske låter så. nej,
jag tror inte på något annat än skönhet, i nuet, dået och vad som än kommer sedan. på gott och ont. ojämn och asymmetrisk eller inte, our love conquers it all och den är så jävla vacker
seriöst, det är så jävla gött att fnissa och vara fånig och verkligen lita på någon så att man är lite sådär nervös eftersom man vet att det man fnissar åt är, något som man bara kan dela med en enda människa. inga förhållanden väger lika på båda sidor, men för en sådan som mig spelar det till slut ingen roll. allt underbart är inte symmetriskt, men våra skratt tillsammans, det låter fan bättre än något jag någonsin hört. det är inte sorgligt, det där med att saker betyder olika, även om det kanske låter så. nej,
jag tror inte på något annat än skönhet, i nuet, dået och vad som än kommer sedan. på gott och ont. ojämn och asymmetrisk eller inte, our love conquers it all och den är så jävla vacker
lördag 12 februari 2011
Livet är hårdare ju djupare man känner pt. II
De seglar över hav som glömt hur man andas
Han tar upp kampen mot minnet av hennes röst i orden ”Sjung för mig”
Och hon är död, så död som bara tårar blir fast hon håller hans hand
Ett berg av tillit som bara är på låtsas men ändå så sant -
(Varför hjärnan säger "hoppsan!" vet han inte, men
Gäss är ett fult ord och det har han alltid vetat)
På sådant kan man klättra när världen rasat
De seglar över hav som glömt hur man andas
Han tar upp kampen mot minnet av hennes röst i orden ”Sjung för mig”
Och hon är död, så död som bara tårar blir fast hon håller hans hand
Ett berg av tillit som bara är på låtsas men ändå så sant -
(Varför hjärnan säger "hoppsan!" vet han inte, men
Gäss är ett fult ord och det har han alltid vetat)
På sådant kan man klättra när världen rasat
fredag 4 februari 2011
Permafrost i ådrorna
Runt om faller snön samman, och hon ser hur hoppet skjuter skott i hans hastiga ögonkast. Men i Nanas hjärta har mörkret slagit rot och under huden ligger tjälen djupt, begravd in till benen. Mellan hennes disiga leende och hans hamrande revbensburfågel ligger de tusen ton kristaller som föll och varje flinga tar 3789654309 hans-fingrar-mot-hennes-kind-när-hon-somnat-bredvid - sekunder att smälta.
Och ingen får veta, eller?
Ensamhet är ingenting man bränner på bål, tänker hon. Det är det svartnade, halvsmälta men ack så väldigt fortfarande existerande klumpen som ryker så fridfullt i askan som ska bli en ny värld där man är tillsammans.
* Kanske skulle det räcka med ett enda han-tar-hennes-hand-framför-dem-alla-för-att-visa-att-han-är-hennes-och-släpper-den-aldrig-igen - ögonblick.
* Kanske skulle det räcka med en viskning, knappt mer än en deciliter ord som bara de hör och ingen annan.
* Kanske skulle allting bli bra.
Men Jonah han bara samlar mer och mer ved och högen med tomma tändvätskedunkar vid hans fötter bara växer och hettan går över och över de 6 700 ⁰C i jordens djupaste inre där inne i fågelburen.
När ska hon känna? När ska hon se?
Samtidigt som han inte vet vart han ska ta vägen eller göra så kan han inte förmå sig annat än att undra hur varmt det är i hennes fågelbur, när hon lägger sina armar om hans hals.
Han vägrar att inse att han visst märker att dunklet är där när hon ler; han vägrar känna kylan mot sin hud när de går tysta sida vid sida genom ett skamlopp av blickar i högstadiedjungelns vindlande kulvertar och han vägrar att lyssna på det skallande ekot efter hennes rådjursskratt.
För det är ju så mycket bättre bättre bättre bättre bättre bättre nu och han minns så väl hur det var när hon inte kunde le, alls. Det här är priset, värt att betala tänker han när hennes ögon, så nära, så nära - är ljusår från hans.
En trevlig tanke, fast att det bankar i hans bröst så att det räck för två medan träden knoppas utanför skolbussens trötthetsfönster den våren hjälper minus hundratusennio när hon ligger ensam i det ljusnande mörkret och reflekterar baklänges över vintern;
Kanske kan man släcka mörker och frysa kylan ur skelettet, men det finns snö emellan oss som aldrig smälter och vad du inte vet är att du går hand i hand,
med en jävla glaciär.
Runt om faller snön samman, och hon ser hur hoppet skjuter skott i hans hastiga ögonkast. Men i Nanas hjärta har mörkret slagit rot och under huden ligger tjälen djupt, begravd in till benen. Mellan hennes disiga leende och hans hamrande revbensburfågel ligger de tusen ton kristaller som föll och varje flinga tar 3789654309 hans-fingrar-mot-hennes-kind-när-hon-somnat-bredvid - sekunder att smälta.
Och ingen får veta, eller?
Ensamhet är ingenting man bränner på bål, tänker hon. Det är det svartnade, halvsmälta men ack så väldigt fortfarande existerande klumpen som ryker så fridfullt i askan som ska bli en ny värld där man är tillsammans.
* Kanske skulle det räcka med ett enda han-tar-hennes-hand-framför-dem-alla-för-att-visa-att-han-är-hennes-och-släpper-den-aldrig-igen - ögonblick.
* Kanske skulle det räcka med en viskning, knappt mer än en deciliter ord som bara de hör och ingen annan.
* Kanske skulle allting bli bra.
Men Jonah han bara samlar mer och mer ved och högen med tomma tändvätskedunkar vid hans fötter bara växer och hettan går över och över de 6 700 ⁰C i jordens djupaste inre där inne i fågelburen.
När ska hon känna? När ska hon se?
Samtidigt som han inte vet vart han ska ta vägen eller göra så kan han inte förmå sig annat än att undra hur varmt det är i hennes fågelbur, när hon lägger sina armar om hans hals.
Han vägrar att inse att han visst märker att dunklet är där när hon ler; han vägrar känna kylan mot sin hud när de går tysta sida vid sida genom ett skamlopp av blickar i högstadiedjungelns vindlande kulvertar och han vägrar att lyssna på det skallande ekot efter hennes rådjursskratt.
För det är ju så mycket bättre bättre bättre bättre bättre bättre nu och han minns så väl hur det var när hon inte kunde le, alls. Det här är priset, värt att betala tänker han när hennes ögon, så nära, så nära - är ljusår från hans.
En trevlig tanke, fast att det bankar i hans bröst så att det räck för två medan träden knoppas utanför skolbussens trötthetsfönster den våren hjälper minus hundratusennio när hon ligger ensam i det ljusnande mörkret och reflekterar baklänges över vintern;
Kanske kan man släcka mörker och frysa kylan ur skelettet, men det finns snö emellan oss som aldrig smälter och vad du inte vet är att du går hand i hand,
med en jävla glaciär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)