Förtvivlat vill han förklara, att det här är inte så, det här handlar inte om det, det här handlar om inuti. Det här är Nana och hon går så lätt sönder. Det här är Nana, och hon måste vara hel. Desperat målar han upp för sina ådror och sitt kött, bilder av hur hon faller genom hans händer, försvinner dit han inte kan nå. Men de förstår inte att man inte kan fånga den dimma som är hon med händerna. Kroppen kan bara tänka fysiskt, lyssnar bara på sig själv. Trots att det är hjärnan som avgör och intelligensen är abstrakt, tänker han, men vet att bitterhet bara är ljuv för stunden och lägger av.
Hon är som ett djur. Varje liten viktförflyttning betyder, en hastig rörelse är att slå allt i spillror och han sitter stilla, alldeles stilla när hon lutar sig mot honom. Rädd för att andas, rädd för att luften ska slita henne i bitar när den smyger ut ur hans lungor, tassar tyst i hennes hår. Och allt han vill är att förbli där, fastfrusen, för alltid förlorad, hundratals ljusår bortom räddningen. Allt han vill är att hon ska stanna kvar. Blunda. Bara vara där, ingen annanstans. För han har lärt sig att se när hon kondenseras inuti, han hör när andetagen ekar i henne och förstår att det inte finns något där.
Vi är bara instinkt, bara djur och allt
är lögn
