Hard

I guess we thought, that's just what humans do
letting darkness grow
as if we need its pallete and we need its coulors

Pure hearts stumble

Mitt skelett är rev och sandbankar, min hud är oceaner över vilka ingen någonsin seglat
och mitt hjärta är lika djupt som de djupaste djuphavsgravarna.
Mina drömmar är outforskade kontinenter bortom böljande hav, mina tankar är savanner, regnskogar och svindlande bergskedjor.
Mina känslor är en atmosfär, molnen, vinden och solen, mina tårar är de smältande inlandsisarna och min sorg ett hål i ozonlagret.
Mitt skratt är en fjällbäck och mitt leende är en krispig höstmorgon när daggen frusit i gräset.
När du rör vid mig breder öknarna ut sig och havsnivån stiger fler meter.
Jag är Atlanten och du är Columbus.
I mig ryms hela världen.    

Vintergatan har sin mitt över norra polcirkeln

mina luftrör dog ifrån mig förra året,
och mina lungor är about to follow
så jag vet inte med vems röst jag talar,
men jag säger det ändå;
det är inte han som vill ha mig, det är alkoholen

den brinner så klart i vårt blod och vi lyser i mörkret tills gatlamporna tänds

(när du andas kan jag se korallreven som gömt sig under din hud)

Kliché, men,

de är som färgerna eller dropparna.
Vissa är nära varandra medan andra är helt på varsitt håll. Somliga är lika men de flesta
är det absolut inte,  ändå har de alla något gemensamt. Jag har känt några få i miljarder minuter,
och vissa inte länge alls. (Några har jag slutat träffa och många har jag inte mött ännu. )

Jag tycker om dem alla,
tillsammans bildar de regnbågarna och vattenfallen som är jag,
och utan dem är jag bara en tom himmel över en uttorkad flodfåra.

vill bara säga tack för det  

jag tänker aldrig på det, jag tänker aldrig på det där

för
     så
       m
       e
       n
       i
       n
       g
       s
       l
       ö
       s
       t
                 får
                      ingenting
                                    vara

ser du samma stjärnor ikväll?
och ser du samma himlar som mig?

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ

vi har tamej fan aldrig bott på samma planet eller ens levt i samma universum

OCH DÄRFÖR TÄNKER JAG ALDRIG PÅ DIG

jag bara hoppas att du fick allt som var ditt

tidigare och tidigare

jag höll min hand mot hans kind
han drog sina tänder över min hud

hundratals dagar senare kör jag i nästan två hundra km/h med Taylor Swift donande ur högtalarna
men jag är samma människa som då och ingenting har förändrats
så jag siktar på träden men missar om och om igen, ibland med flit,
fast jag dör varje gång

kyss mig så att nånting händer
slå mig så nånting blöder


(elda upp mitt hus, gör det ikväll
så det finns nåt som glöder)

Anteckningar, pt. 2

"Jag undrar om vi alla är vågor i något stort hav. Guds badkar eller så.
Och om varje människas våg är olika. Om min är en arg, en ursinnig fräsande atlantvåg som vägrar stanna, vägrar låta sig hejdas tills den kraschar in i någon klippbrant, finns det då människor som har lugna, stilla sommarvågor som fridfullt kluckar i Östersjön tillsammans med hundratlas andra? Finns det långsama men väldiga, världsomväldande stillahvsvågor med hela världen i sina dalar? Små, vilda vattenpölsvågor?"