18/1 Anteckningar pt. I

"Vi bara finns tillsammans och det är det bästa jag varit med om på så, så länge."

och idag ligger jag i sängen med täcket upp till ögonen
dammet rör sig i luften, men jag står stilla
det är tyst i lägenheten
utanför rusar trafiken förbi och alla ljus blinkar
men allt är tyst
hela världen håller käften,
till och med jag


det är 7 minusgrader utanför huden,
och jag river upp den för att släppa in dem en efter en

ikväll bryr jag mig inte om vad de andra tycker
jag vrider upp volymen, slänger mig i soffan med benen över ryggstödet,
sträcker upp armarna i luften och skriksjunger så högt jag kan

för det är så mörkt utanför och så kallt inuti

maten är slut, till och med baconosten
men det finns rödvin och cigg så ett tag till ska det väl gå

i er ser jag ljuset
i er ser jag allt

jag bor i ett kollektiv
vi dricker tre glas vin innan vi öppnar matteböckerna
springer genom snön till skolan med oknutna skor
spottar på grannens balkong och sjunger högt för vi ska ändå flytta snart
turas om att diska
skriver en lista med regler och sätter på kylskåpet
sover tillsammans (dock inte i en pile of love, för det orkar man inte i längden)
fuck vardag

Jag går genom skogen och träden faller över mig.
Jag går genom stan och husen rasar runtomkring.
Jag låter vågorna smeka mina fötter och havet reser sig för att sluka mig.
Jag står på min gårdsplan och regnet spolar ned mig i avloppsbrunnen.
Röker bredvid min bil på en oskottad parkering och låter snön begrava mig.
Dansar i natten för att låta musiken banka mig i bitar.
Går ut och andas för att låta luften absorbera mig.
Tänder en cigg till för att röken ska bränna mig inifrån och ut.
Tar den nionde ölen, halsar vodka och alkoholen tränger sig igenom vartenda cellmembran, förintar allt jag någonsin upplevt.
Jag bara sitter vid ett bord och skrattar, ler och låter orden strömma ur min mun medan golvet öppnar sig och låter mig falla.
Du kan inte fånga mig, även om du vill.
Jag är brandrök för vinden när du sträcker ut din hand. Jag är vatten som strilar mellan dina fingrar (hur mycket du nu än försöker).
Det är ingens fel, (minst av allt ditt) det bara är så.
Jag kämpar och kämpar och låter hoppet krossa min kropp och vad det nu är som bor bakom revbenen.
Ligger i min säng tusen tusen tusen timmar medan mörkret, ljuset trycker ned mig i mig själv, så långt in, genom kött, organ, muskelvävnad, genom benen in i märgen tills jag inte vem vart vad jag är.

Ni vet väl alla hur det känns, så klart.

Jag ger aldrig upp.
(och därför kommer jag aldrig någonsin att lyckas)

tvåtusentolv

dansnätter och trötthetsdagar, kärleksfyllor och febergråt
panikångest och apati, vin varje kväll bara för att och sönderrökta lungor
hjärtat kallnar så snabbt i underkylt mellandagsregn