När det kommer till dig finner jag aldrig några ord
bara vidunderliga (vidriga) jävla hjärtslag.

(Du ser på mig, jag ser på dig. Vad mer finns det att säga)

Vi behöver inga kläder, bara lägger oss ned.

Solstormar

I oktober. Under hans ögonlock.

Sjuk

Du är som ett virus.
Och jag har blivit din värdcell.
Du har brutit dig igenom mitt immunförsvars försvarslinjer, liken efter de vita blodkropparna ligger travade i mina lungor och i blodet brinner febern, ditt segerrus
Du är inte riktigt levande

men inte heller död

Jag har aldrig trott på din kärlek

för den går att se rakt igenom, om man lägger huvudet på sned och kisar med ögonen

(sådana som du älskar bara sig själva och håller alltid en hand om sin egen rygg)

Sommaren brinner fortfarande under min hud; fast kvällarna blir sena och vinden kylig så går min sol aldrig ned och mina fötter dansar hela natten.

dra mig i kragen hem och lär mig dansa

petroleum och tungmetaller

om du satt bredvid mig nu så skulle jag bara ta din hand
för jag gjorde aldrig det den natten
var för förvirrad och för snabb

om du satt bredvid mig nu så skulle jag säga
"vi låtsas som ingenting. vi låtsas att detta är första gången din hud vilar mot min."
och sedan skulle jag fråga vad du egentligen tänkte då, om du ens minns
och jag skulle få ett ärligt svar

och vi skulle se solen drunkna i vågorna.
och horisonten skulle stiga upp till stjärnorna, slå i molnen.
och hur skulle mitt dumma hjärta då kunna låta bil att tina
hur skulle jag då kunna göra något annat än att känna (som jag tror att du gör)