dra mig i kragen hem och lär mig dansa

petroleum och tungmetaller

om du satt bredvid mig nu så skulle jag bara ta din hand
för jag gjorde aldrig det den natten
var för förvirrad och för snabb

om du satt bredvid mig nu så skulle jag säga
"vi låtsas som ingenting. vi låtsas att detta är första gången din hud vilar mot min."
och sedan skulle jag fråga vad du egentligen tänkte då, om du ens minns
och jag skulle få ett ärligt svar

och vi skulle se solen drunkna i vågorna.
och horisonten skulle stiga upp till stjärnorna, slå i molnen.
och hur skulle mitt dumma hjärta då kunna låta bil att tina
hur skulle jag då kunna göra något annat än att känna (som jag tror att du gör)

och till och med när man gör rätt så är det fel
någonstans

om det är någon som tröttnar på de glesa små orden,
kolla min tumblr istället
där händer det grejer

http://skridskofingrar.tumblr.com/

vill att du ska se mig, se på mig när jag ger mig av

"Vad är du gjord av, sten??"

du skulle bara veta

vi är knappt (inte) ens tonåringar längre, och ändå handlar allting fortfarande om smärtan inuti och om livets förjävlighet och om mörkret och om ensamheten och om ångesten och om att det aldrig kommer att ta slut

så jävla trisst

5/5 2012, 21.03

Sent på kvällen kryper solen ned i Kattegatt. Sedan vandrar hon hela natten i de djupaste djupen, för att någon gång tidigt på morgonen långsamt höja sig upp ur Östersjön och stråla starkare än någonsin.
(Lite som jag när jag lägger mig under täckets yta och sjunker ned i drömmarna för att vakna till fågelsång och se dimman lätta på väg till bussen och den oändliga skoldagen)

Om det här är allt som blir, så dör jag. Trots att det är maj och alla träd är gröna.