ibland är fnittriga gapskrattstelefonsamtal klockan tolv en måndagsnatt helt enkelt vad man behöver.
seriöst, det är så jävla gött att fnissa och vara fånig och verkligen lita på någon så att man är lite sådär nervös eftersom man vet att det man fnissar åt är, något som man bara kan dela med en enda människa. inga förhållanden väger lika på båda sidor, men för en sådan som mig spelar det till slut ingen roll. allt underbart är inte symmetriskt, men våra skratt tillsammans, det låter fan bättre än något jag någonsin hört. det är inte sorgligt, det där med att saker betyder olika, även om det kanske låter så. nej,
jag tror inte på något annat än skönhet, i nuet, dået och vad som än kommer sedan. på gott och ont. ojämn och asymmetrisk eller inte, our love conquers it all och den är så jävla vacker

Livet är hårdare ju djupare man känner pt. II

De seglar över hav som glömt hur man andas

Han tar upp kampen mot minnet av hennes röst i orden ”Sjung för mig”

Och hon är död, så död som bara tårar blir fast hon håller hans hand

Ett berg av tillit som bara är på låtsas men ändå så sant -

(Varför hjärnan säger "hoppsan!" vet han inte, men

Gäss är ett fult ord och det har han alltid vetat)

På sådant kan man klättra när världen rasat

Permafrost i ådrorna

Runt om faller snön samman, och hon ser hur hoppet skjuter skott i hans hastiga ögonkast. Men i Nanas hjärta har mörkret slagit rot och under huden ligger tjälen djupt, begravd in till benen. Mellan hennes disiga leende och hans hamrande revbensburfågel ligger de tusen ton kristaller som föll och varje flinga tar 3789654309 hans-fingrar-mot-hennes-kind-när-hon-somnat-bredvid - sekunder att smälta.

Och ingen får veta, eller?

Ensamhet är ingenting man bränner på bål, tänker hon. Det är det svartnade, halvsmälta men ack så väldigt fortfarande existerande klumpen som ryker så fridfullt i askan som ska bli en ny värld där man är tillsammans.

* Kanske skulle det räcka med ett enda han-tar-hennes-hand-framför-dem-alla-för-att-visa-att-han-är-hennes-och-släpper-den-aldrig-igen - ögonblick.

* Kanske skulle det räcka med en viskning, knappt mer än en deciliter ord som bara de hör och ingen annan.

* Kanske skulle allting bli bra.

Men Jonah han bara samlar mer och mer ved och högen med tomma tändvätskedunkar vid hans fötter bara växer och hettan går över och över de 6 700 ⁰C i jordens djupaste inre där inne i fågelburen.

När ska hon känna? När ska hon se?

Samtidigt som han inte vet vart han ska ta vägen eller göra så kan han inte förmå sig annat än att undra hur varmt det är i hennes fågelbur, när hon lägger sina armar om hans hals.
Han vägrar att inse att han visst märker att dunklet är där när hon ler; han vägrar känna kylan mot sin hud när de går tysta sida vid sida genom ett skamlopp av blickar i högstadiedjungelns vindlande kulvertar och han vägrar att lyssna på det skallande ekot efter hennes rådjursskratt.

För det är ju så mycket bättre bättre bättre bättre bättre bättre nu och han minns så väl hur det var när hon inte kunde le, alls. Det här är priset, värt att betala tänker han när hennes ögon, så nära, så nära - är ljusår från hans.
En trevlig tanke, fast att det bankar i hans bröst så att det räck för två medan träden knoppas utanför skolbussens trötthetsfönster den våren hjälper minus hundratusennio när hon ligger ensam i det ljusnande mörkret och reflekterar baklänges över vintern;

Kanske kan man släcka mörker och frysa kylan ur skelettet, men det finns snö emellan oss som aldrig smälter och vad du inte vet är att du går hand i hand,


med en jävla glaciär.

Djuriska konvulsioner, rocking his body.

Spastiska ryckningar,

Ryggningar

Ett lejon som omfamnar villebrådet i hans bröst

Det harhjärtade kräkets självömkan och retoriska flyktförsök

Aldrig har han

Escapat de fina orden utan mening som ringer i öronen

Aldrig har han

Önskat sig något som han vet

Att han inte kan få

Det här är vad jag drömmer om att drömma om.

Ljus och familj och sådant. Det är sant. Till och med vi elaka cyniker törstar efter kärleken vi inte tror på. Skillnaden är bara att vi är fullt medvetna om att den inte existerar.

149

 Förtvivlat vill han förklara, att det här är inte så, det här handlar inte om det, det här handlar om inuti. Det här är Nana och hon går så lätt sönder. Det här är Nana, och hon måste vara hel. Desperat målar han upp för sina ådror och sitt kött, bilder av hur hon faller genom hans händer, försvinner dit han inte kan nå. Men de förstår inte att man inte kan fånga den dimma som är hon med händerna. Kroppen kan bara tänka fysiskt, lyssnar bara på sig själv. Trots att det är hjärnan som avgör och intelligensen är abstrakt, tänker han, men vet att bitterhet bara är ljuv för stunden och lägger av.

Hon är som ett djur. Varje liten viktförflyttning betyder, en hastig rörelse är att slå allt i spillror och han sitter stilla, alldeles stilla när hon lutar sig mot honom. Rädd för att andas, rädd för att luften ska slita henne i bitar när den smyger ut ur hans lungor, tassar tyst i hennes hår. Och allt han vill är att förbli där, fastfrusen, för alltid förlorad, hundratals ljusår bortom räddningen. Allt han vill är att hon ska stanna kvar. Blunda. Bara vara där, ingen annanstans. För han har lärt sig att se när hon kondenseras inuti, han hör när andetagen ekar i henne och förstår att det inte finns något där.

Vi är bara instinkt, bara djur och allt

är lögn